Stora Skuddarp 204

Huset har varit vårat hem, men platsen ett sätt att leva Det här är ett svårt brev att skriva. Inte för att det saknas saker att berätta om, utan för att det viktigaste med den här platsen är det som inte riktigt går att fotografera eller beskriva. När jag gick igenom våra tiotusentals bilder inför försäljningen upptäckte jag något. Nästan alla är tagna utomhus. På träden. Blommorna. Trädgården. Växthuset. Utsikten. Årstiderna. Några få är tagna inomhus, ofta när det brinner i kaminen. För det är så livet här har varit. Huset har varit vårt hem, men platsen har varit vårt sätt att leva. Här märker man när ljuset förändras. Man vet var solen går upp under olika delar av året. Man ser dimman lägga sig över markerna, hör vinden i träden och följer hur trädgården långsamt vaknar på våren, exploderar under sommaren och sedan drar sig tillbaka igen. Här finns en tystnad som inte känns tom. Tvärtom. Det är en sådan tystnad där man efter en stund börjar höra bäcken, fåglarna, vinden och sina egna tankar. En plats där det är väldigt lätt att gå ut för att göra en sak och långt senare upptäcka att tiden bara har försvunnit. Det har blivit nästan lite av ett skämt om de som kommer hit. De kommer hit för ett möte som ska ta en timme och flera timmar senare sitter vi fortfarande kvar. De säger att det är svårt att lämna. Jag förstår dem. Det är något med den här platsen som gör att man stannar upp. Och kanske är det därför jag inte vill försöka tala om för dig vad den ska bli. Vi har våra drömmar och våra berättelser härifrån. Nästa människa kommer att ha sina. Kanske ser du möjligheten att odla och låta marken försörja dig mer och mer. Här finns egen djupborrad brunn, solceller, växthus, trädgård och mark som skulle kunna utvecklas vidare mot självhushållning eller permakultur. Kanske drömmer du om ett liv där arbete och hem får finnas på samma plats. Kanske vill du skapa. Kanske vill du bara bo någonstans där det finns utrymme omkring dig och där årstiderna åter får lov att bestämma rytmen. Eller kanske ser du någonting här som aldrig ens har slagit oss. Det hoppas jag nästan. För en plats som den här ska inte kopieras från dem som bodde här tidigare. Den ska tas över av någon som börjar se sina egna möjligheter. Vi lämnar inte bara ett hus. Vi lämnar träd vi har sett växa, stigar vi har gått tusentals gånger, morgnar vid växthuset, kvällar framför kaminen, vårar vi längtat efter och vintrar då världen utanför blivit alldeles tyst. Och ändå tror jag inte att du kommer att förstå vad jag försöker beskriva genom att läsa det här. Det gör ingenting. Det behöver du inte. Kom hit. Gå ett varv i trädgården. Stanna under träden. Gå ner mot bäcken. Titta ut över markerna. Och ge dig själv lite tid innan du åker. För det här är inte en plats som riktigt låter sig beskrivas. Den behöver upplevas.