Ekshäradsgatan 62

Rosa villan – Lyxen - att bo granne med Farsta Centrum Även om mina barn sedan länge är vuxna och har jobb som de trivs med, trogna vänner och mött kärleken, älskar att komma hem till Rosa Villan, äta middag, mysa och prata gamla minnen. Tryggheten och glädjen att bara kunna gå ut och leka i den charmiga, insynsskyddade trädgården med sina täta, höga häckar, de vintergröna barrträden och granarna, som reser sig högt mot himlen. I huset, som ligger granne med Farsta Centrum var det lätt att växa upp. Den totala känslan av frihet och trygghet. Tio minuters promenad till Farsta centrum. Lika nära till järnvägsstationen i Farsta strand. Rosa villan, är det fristående hus som ligger närmast centrum och nu, när vi samlas vid middagsbordet, eller i trädgårdens pergola, minns vi tillbaka. Jularna, i det stora vardagsrummet med sitt vackert dukade långbord, där två stora släkter med lätthet kunde samlas. Och de andra årliga traditionerna. Surströmmingsfesterna för norrländska släkten och kräftskivorna, när sommaren gick mot höst. Släkt och vänner åt, sjöng snapsvisor, drack kalla öl som låg på kylning i hinkar av zink, fyllda med iskuber och kallt vatten. De yngre hade sin fest på gräsmattan utanför sov- och lekrummen. En hel värld för sig själva. Kvällarna, när barnen slog upp tält i trädgården, beväpnade med ficklampor och laddade med spökhistorier. Bara för att bli så skraja själva, att de kom inrusande med sina kuddar och luftmadrasser. Deras minnen av mig, deras mamma? Hur jag, som är författare och journalist och den som älskar att måla, satt och skapade på en av de tre uteplatser vi byggt upp. Hur jag hade ställt mitt staffli på södra sidans altan och monterat upp en stor duk, samtidigt som barnen tränade basketboll en bit därifrån och hur en förflugen boll plötsligt landade på min oljemålning och gav den ett helt nytt utseende. Skratten, förvåningen och mitt försök att rädda motivet på tavlan. Den blev trots allt riktigt bra och hänger fortfarande på en vägg i ateljén, rummet, som tidigare var Rosa Villans garage. Familjen hade sovrummen på nedre våningen och jag älskade att tidigt om morgnarna bära ut frukostbrickan med sitt fransrostade kaffe, det danska rågbrödet med ägg och kaviar och den färskpressade juicen på terrassen. Och bara se solen sakta gå upp i öster. Hur vi grillade på övre balkongen ända tills höstens kyla bet i kinderna. ”Mamma är från Norrland, där grillar man året om”, brukade barnen svara alla som undrade. Min bästa tid i Rosa villan inträffade dock alltid på kvällarna. När jag bar ut högtalarna, ställde dem på entréträcket, sjönk ned i favoritfåtöljen i Pergolan och spelade Johnny Cash, eller Ulf Lundell, kanske lyssnade på en E-bok och drack ett glas rosé. Sedan, när det skymde, rofyllt strosade omkring och vattnade alla växter jag drivit upp under våren. Havet av blommor, som jag planterade i gigantiska Terrakottakrukor och ställde i långa rader på kullerstenarna utanför entrén och ända ned till gatan. Balkonglådorna fyllda med röda och vita pelargonier. Favoriterna var dock amplarna med jordgubbar och smultron, som trängdes runt pergolans järnräcken. Ett glas rosé och en handfull solmogna smultron. Här levde man lyxigt. På södersidan brukade jag plantera tomater, chili och små gurkor i pallkragar. Vid högra gaveln, där solen strålar som hetast, växer Salvia och Oregano, som kommer tillbaka varje år. Jag fyllde på med Gräslök, Basilika och Persilja. En hörntomt erbjuder många möjligheter att odla. Jag älskade det. Även på övre balkongen brukade jag plantera olika typer av tomatplantor i stora krukor. Bara att öppna balkongdörren och skörda till middagens sallad. Det är solens vandring längs himlavalvet som styr livet i Rosa Villan. Längst upp på tomten, som vetter mot Hagforsgatan, finns lilla uteplatsen där det går att njuta av en kopp kvällste och solens allra sista strålar. För den flera hundra år ståtliga eken mitt på tomten skuggar annars. Varför lämna en oas som Rosa Villan? Jag har varit sjuk och orkar inte längre sköta ett stort hus i min ålder. Så snöskottning, reparationer och lövkrattning överlämnar jag till nästa lyckliga familj, som får möjlighet att bo i ett område där ingen som lyckats köpa en villa någonsin säljer. Jag kommer att sakna livet här enormt och den som flyttar in här ångrar det aldrig. Jag lovar. Varmt lycka till! Ethel G Ericson