Belegatan 6

Byggår

2001-2002

Typ

Lägenhet

Upplåtelseform

Bostadsrätt

Webbnr

5408-1641

Antal rum

5 rum + Kök

Boarea/Biarea

168,9 kvm

Våning

6 av 7. Hiss finns

Avgift

6 301 kr/månad I månadsavgiften ingår värme, vatten, kabel-TV (grundutbud), bredband via Comhem med en hastighet om 100 Mbit/s samt bo

Där vinden vilar mot huset som rest sig tyst genom år och skiftande himlar, ligger en sal högt ovan Eriksbergs kaj. 168,9 kvadratmeter av stillhet, formad inte bara av mur och trä, utan av tid, minne och något mer, en viskning som dröjer sig kvar i väggarna. En närvaro. Den känns i stilla stunder. Som ett andetag från någon som aldrig riktigt lämnat. Här, där staden tar slut och horisonten börjar, öppnar sig världen i en rörelse både yttre och inre. Blicken färdas över älven, där dimman vissa morgnar stiger likt en själ som återvänder eller kanske aldrig riktigt gick. Ljuset dansar över vattnet, särskilt vid gryning och skymning, som om det bar på fragment av drömmar eller brev som aldrig hann skrivas. Nedanför vilar Ostindiefararen, men hon ligger inte stilla. Inte helt. Hon ligger där som ett eko från det förflutna, som om hon väntade på vinden att åter kalla henne hem. Det sägs att hon färdades till österns gränser och hem igen, med last av siden, kryddor och tystnad. Att inte alla kom tillbaka. Och i detta vaggande mellan historia och nu, står hon ibland, skymd av skuggor, med blicken vänd ut mot älven, sjömanshustrun. Den eviga väntan inristad i hennes hållning, hennes ögon fyllda av tid. Hon går inte, men hon syns aldrig riktigt tydligt heller. Bara ibland, när vinden smyger längs trappan eller när ljuset vänder i hallen. Då finns hon där. Som om hennes hjärta fortfarande söker ett segel i horisonten. Som om huset själv vakar åt henne. Inomhus på Belegatan 6 löper kök och vardagsrum i en rak linje, som om arkitekturen visste att vissa hem är portaler, broar mellan världar. Ljuset faller in genom höga fönster, men aldrig på samma sätt. Ibland silverblekt och ömt, ibland gyllene och tungt. Som om huset bar en själ och visste när det var dags att visa den. Detta är inte bara en bostad. Det är en plats som minns. Ett hem för den vars hjärta lyssnar längre än vinden, vars blick förstår att vissa platser inte väljs, de kallar. Och när du står där, tyst, i skymningen, med världen för dina fötter och Götheborgs silhuett nedanför, då kanske du känner henne. Sjömanshustrun. Kanske är det hennes viskning du hör i vinden. Kanske är det hennes väntan som håller tiden kvar. För det här är inte en plats där tiden går. Det är en plats där tiden vakar. Välkomna hem till Belegatan!